Idag hade jag ångest för att jag skulle gå hem själv. Jag är rädd för det. Sedan kom jag på vilken gåva det är att ens kunna promenera och kunna använda sina ben. Även om jag har vissa saker som jag inte gillar med min kropp så kan jag gå, simma, rida, prata, plugga och så vidare. Och hur bra det är! Hur bra det är! Det kan vara en lycka i friheten att kunna GÅ hem (till sitt hem) och vara rädd för att bli våldtagen. Även om det är svårt att se då. Jag är typ agnostiker och tror att det finns något större, och även  om jag mår piss ibland och inte vill leva så älskar jag livet. Och om det inte finns någon gud så tror jag på självförtroendet, mäniskans inneboende godhet (?) och kärlek. Jag känner mig så hippie men så sann. Idag älskar jag livet, trots dissar och tankar kring självförakt. Okej även om jag är ful och ingen (ingen=R) ringer mig utom i nödfall så kan jag kanske vara bra för någon och jag borde väl egentligen inte värdera mig genom någon annan när jag känner mig bäst.

Jag älskar idag, och tänker inte ha ångest (för ens pinsamma mail tilll lärare). Hoppas jag.