Det finns familj, då menar jag biologisk familj, och sen finns det familj, som är personer som man vet att man aldrig kommer kunna leva utan och som man aldrig kan sluta älska. Personer som har funnits och outtröttligt älskat och brytt sig och tänkt på en och brytt sig och gett kärlek trots att man har betett sig illa och varit ett svin och inte alls motsvarat deras handlingar.

   Min bästa vän, som inte tvingats därtill av biologiska band, är Deniz. Hon är världens finaste, bästa och mest omtänksamma människa. Jag har svårt att tänka mig mitt vuxna liv utan henne för hon har alltid funnits där. Hon finns alltid där. Hon förstår. När jag är dålig så förstår hon. När jag är bra förstår hon. När jag är nere eller uppe finns hon vid min sida. När jag sviker henne förstår hon anledningen och när jag är lycklig delar hon osjälviskt min lycka. Hon förklarar mina orätter, men förlåter liksom hon glömmer. Hon ställer upp där ingen annan ställer upp och delar det ingen vill dela. Hon tänker på mig trots att jag inte besvarar henns omsorg. Hon bryr sig fast hon inte behöver. Hon tänker på mig och på andra av godhet. Hon är den som håller kontakten med människor eftersom hon håller dem i minnet och bevarar detta. Hon är den som bryr sig. Hon är vacker, utom och inom sig. Det återspeglas. Vore hon här nu skulle hon få allt att kännas bra. Ingenting skulle kännas konstigt eller osäkert. Hennes erfarenhet inger trygghet. Hennes godhet inger trygghet. Hon är kärlek.

   Den dagen jag dör kommer jag inte att ligga ensam och bli uppäten av mina katter för jag vet att Deniz kommer att finna mig. Trots att jag är miserabel, ignorant, dum och depressiv så älskar hon mig. Trots mina brister förlåter hon mig åter och åter. För Deniz är Deniz och hon är en vacker person.

   Du håller mig vid liv.