Aaaaaargh! Jag blir så äckligt paranoid och schizofren och osäker när jag är kär. Jag hatar det helt överdrivet mycket. Det är så soft att vara singel och känna att man inte ens vill vara kär för man får ändå ligga när man vill och kärlek och så från vänner. Men detta, ORKA! Jag önskar ingen jävel att vara kär som jag. Det är ju typ tonårsångest deluxe med manodepressiva inslag. Och sen, när jag till slut blir trygg och inte känner en konstant fladdrande osäkerhet i hjärtat, då blir det för tryggt och jag gör slut. Det är fucket up, man (<--på pusherdanska). Pest eller kolera. Jävla kille. Jävla självplågande och ältande jag. Jävla allt. Huuuuh.

Att jag är kär i min kille!

Att man typ aldrig förändras. Man tror att man utvecklas och går ifrån men det är samma skit som kommer igen och bara personerna som ändras.

Jävla allt.

Kan jag få bli mentalt stabil och inte ha ångest som kräver special treatment plz? K thnx bai!

*vill inte ha en 14-årings mentala ålder*

Jag ska åka på semester och bo i samma rum som S å R. Ba' de kommer prata om hur jag är att ligga med. Haha, fyfan. Som när Deniz satt med 3 hon legat med och de diskuterade henne ur sin gemensamma synvinkel.

Ja... Jag undrar om det är en bra idé trots allt. S har varit så konstig också och jag vet inte vad R känner inför hela grejen och det är skumt nu bara.

Så messade jag S å frågade om han ville kolla på film ikväll och tänkte dizza dMz så svarar han inte ens. Dubbel-dizz! Kanske slut på pengar på mobilen, kanske hat.

Men man kan ju ladda på eller komma förbi eller så. Aja!

Nu är jag iallafall piff'n och ska till Deniz och snabbförfesta vid halv tolv och sen züntha lite. Det kommer att bli härligt.

P.S S känner min DILF/Hiphop-pappa!!!!!!! Bruden dilfen har barn med är S' kollega, eller f.d kollega eller nåt sånt! :| Undrar om S och kollegan vet att han hänger sig åt äktenskapsbrott med lösaktiga blondiner. Den här staden är en liten by.

Jag blev kär i en spökstad - du, du, du gör mig hel

Jag lyssnar på Kent på Spotify (som jag äääälskar) och idag handlar visst alla låtar om mig och S. :C

Snurra min jord igen för allt vi drömde en gång.

Stanna hos mig, du är allt jag har

Stanna hos mig, du är allt jag har kvar

Nu kom 747 också.

Du håller mig vid liv.

Idag pratade Hanna med S och han ska flytta i slutet av mars. Jaha.

Jag visste inget, men jag har heller inget frågat.

Jag lever i förnekelse, för annars skulle jag nog inte orka eller palla eller så.

Det är ju jobbigt att fästa sig vid någon som man vet skall lämna en.

Väldigt jobbigt.

Men, man får väl ta dagarna som de kommer och leva i nuet och deppa i slutet av mars och leva i en härlig förnekelse i två månader till.

Jag lär ju dock ha en himla tur i spel... Borde köpa tio triss på momangen.

Det är lite upp och ner nu.

Ena dagen high as a kite och andra dagen smittad av depression.

Jag känner mig så hjälplös och det känns så dumt och lönlöst att vara kär när han ska flytta. Jag känner inte att jag vill flytta nu när jag precis har börjat jobba och så heller. Och liksom, vi har känt varandra mindre än en månad. Typiskt mitt liv, känns det som. Sen övertolkar jag allt till min nackdel och känner mig ratad i kombination med the Cure. Jag vet då hur man mår bra!

... and the sand and the sea grows

I close my eyes

move slowly trough a drowning wave

going away on a strange day

Det finns familj, då menar jag biologisk familj, och sen finns det familj, som är personer som man vet att man aldrig kommer kunna leva utan och som man aldrig kan sluta älska. Personer som har funnits och outtröttligt älskat och brytt sig och tänkt på en och brytt sig och gett kärlek trots att man har betett sig illa och varit ett svin och inte alls motsvarat deras handlingar.

   Min bästa vän, som inte tvingats därtill av biologiska band, är Deniz. Hon är världens finaste, bästa och mest omtänksamma människa. Jag har svårt att tänka mig mitt vuxna liv utan henne för hon har alltid funnits där. Hon finns alltid där. Hon förstår. När jag är dålig så förstår hon. När jag är bra förstår hon. När jag är nere eller uppe finns hon vid min sida. När jag sviker henne förstår hon anledningen och när jag är lycklig delar hon osjälviskt min lycka. Hon förklarar mina orätter, men förlåter liksom hon glömmer. Hon ställer upp där ingen annan ställer upp och delar det ingen vill dela. Hon tänker på mig trots att jag inte besvarar henns omsorg. Hon bryr sig fast hon inte behöver. Hon tänker på mig och på andra av godhet. Hon är den som håller kontakten med människor eftersom hon håller dem i minnet och bevarar detta. Hon är den som bryr sig. Hon är vacker, utom och inom sig. Det återspeglas. Vore hon här nu skulle hon få allt att kännas bra. Ingenting skulle kännas konstigt eller osäkert. Hennes erfarenhet inger trygghet. Hennes godhet inger trygghet. Hon är kärlek.

   Den dagen jag dör kommer jag inte att ligga ensam och bli uppäten av mina katter för jag vet att Deniz kommer att finna mig. Trots att jag är miserabel, ignorant, dum och depressiv så älskar hon mig. Trots mina brister förlåter hon mig åter och åter. För Deniz är Deniz och hon är en vacker person.

   Du håller mig vid liv.